Jag är ledsen att du inte direkt får komma till tals här, men du har ordat tillräckligt eller övermåttan nog. Jag har hört dig tusentals gånger, men du vet inte vem jag är och inte vad jag vill eller önskar.

I ett Öppet brev till George W Bush uttrycker Björn Ranelid all den vrede och sorg han känner över tillståndet i världen. Han vänder sig till världens mäktigaste man och uppmanar honom att besinna sig, att se den enskilda människan. Har du ögon för sorgen i din nästa? Du behöver aldrig ha fienden i kikarsiktet och sätta fingret på avtryckaren, ty det sköter de unga soldaterna åt dig.
Men ondskan finns inte bara på världens slagfält. Björn Ranelid skildrar några autentiska öden från dagens Sverige, hårt drabbade män och kvinnor som rest sig från missbruk och misär, nu med en okuvlig vilja att göra gott. Här finns Elise, Torbjörn, Inga, Dawood och de andra som arbetar bland prostituerade, knarkare, alkoholister och hemlösa på Plattan, men framför allt får vi möta Elisabeth, född 1962, som vid tolv års ålder hoppade från tredje våningen men överlevde. Genom hennes dagböcker kan vi följa en ung flickas väg mot helvetet, ta del av en kvinnas absoluta utsatthet.

Öppet brev till George W Bush är en stridsskrift - det är en mörk skildring av makt och maktlöshet och ett rasande upprop för krigens och ondskans alla offer i världen, men poesin i språket och de lyckliga stunderna i människornas liv visar en annan sida, att det finns en möjlig utväg. Björn Ranelid skriver till den amerikanske presidenten: Du har svärdet, men jag har ordet. Glöm inte det.